Igår var det en deppig dag som var skönt att lämna bakom mig. Den här dagen började desto bättre. Tidigt upp och iväg till gymmet. Heeeelt tomt i gymdelen där jag tänkte hålla till och träna. Älskart!! ❤️😄 Det ramlade såklart in folk efter en stund, men jag brukar sällan vara först in i skivstångsrummet även fast jag alltid är tidigt på plats. Det var marklyft som gällde idag, och det är min absoluta favoritövning. Jag körde 5 set med 5 repetitioner och ökade vikten varje gång. När jag var klar kände jag att jag hade mer att ge, så jag gjorde ett försök på nytt PB. Och det gick bara fint det! Tjohoo! 🎉😄

Efter den fantastiska starten på dagen åkte jag till jobbet och betade av en massa jobb. Hade projektmöte kring ett nytt bolag som vi ska starta och det är det lite pyssel med. Kul med nya saker!

Hämtade Emma från dagis och har just landat hemma. Den här helgen ska gå i återhämtningens tecken. Mycket sömn, vila och familjehäng. Jag och Magnus börjar med en date-night hemma ikväll med köpmat och inga barn vid bordet. Prata i lugn och ro. Det blir bra! 💕😊

Hoppas du också har haft en peppig fredag och får en riktigt skön helg!! ❤️

Idag är det exakt 5 år sen min storebror dog. Han var 43 år gammal och fick ett plötsligt hjärtstopp. Inom några minuter var han utom räddning trots att flera personer runt omkring honom verkligen försökte.

Jag glömmer aldrig samtalet från hans fru den morgonen. Chocken, hur svårt det var att ta in att min älskade bror inte längre fanns i livet. Jag och Magnus åkte hem till mina föräldrar och berättade. Ännu ett samtal som jag aldrig kommer att glömma! Hur berättar man för sin mamma och pappa att de kommer att måsta begrava sin son??

Nu när jag fått lite distans kan jag inte förstå hur vi tog oss igenom den första tiden. Jag grät varje dag under det första året. Vissa dagar riktig hulk-gråt, andra dagar en liten tår som försiktigt rann ner längs kinden. Alla dessa tillfällen som skulle gås igenom, dessa tillfällen när han borde varit där men inte var det. Valborg, hans födelsedag, semester, dagen när min yngsta dotter föddes, min 40-årsdag, julafton. Jag grät, jag var så ledsen, jag var förbannad, jag tyckte att livet var så in i helvete orättvist! Varför, varför, skulle min bror dö? Han var snäll, trygg, en fin, god människa. Han hade så många som tyckte om honom, som behövde honom i sina liv.

När ett år hade passerat tyckte jag att sorgen och ilskan lättade lite. Jag grät inte längre varje dag. Kanske för att det faktiskt finns en sanning i ”sorgeåret”, eller kanske för att gravid- och amningshormonerna gick ur kroppen då. Sorgen och ilskan hade jag varit beredd på, men min egen dödsångest överraskade mig totalt!

Jag hade inte riktigt tänkt på mig själv och döden på allvar innan. Men nu blev det så oerhört påtagligt att det kan hända – när som helst! Jag låg och lyssnade på mitt eget hjärta, livrädd för att det skulle visa tecken på att något inte var som det skulle. Jag lärde min äldsta dotter hur hon skulle ringa till mormor – om jag en morgon inte skulle vakna, eller om jag plötsligt skulle falla ihop när det bara var jag och barnen hemma. Jag grät, för jag ville inte dö! Jag ville (vill!) se mina barn växa upp, finnas där för dem genom livets svårigheter och glädjeämnen! Dödsångesten har idag mattats, men jag är fortfarande rädd då och då, lite mer försiktig, ser faror i sånt som jag tidigare inte reflekterat över. Och jag undviker fortfarande gärna att lyssna på mitt hjärta. Alltså inte metaforiskt utan rent bokstavligt. Jag är rädd för att det ska stanna.

Okej, nu har jag pratat om allt det hemska. Jag är en positivt lagd människa och jag försöker alltid se ljuspunkterna med allt som händer. Kan en närståendes alltför tidiga dödsfall innebära något positivt? Ja det kan det! Inte så mycket positivt att det någonsin kommer att uppväga döden såklart, men jag tänker att för att döden inte ska vara helt förgäves är jag skyldig att se något gott i det också.

Jag har lärt mig att se det vackra i, att glädjas åt, det lilla. Jag är tacksam över så många saker idag som jag inte tidigare tänkt särskilt mycket på. Jag väljer oerhört noga idag vad som är värt att lägga energi på. En förkylning, en regnig dag, att jeansen känns för trånga, en arg kund som skriker åt mig i telefonen.. Det gjorde mig tidigare irriterad och arg, idag lägger jag ingen energi på det för det är sånt som går över. Det finns så mycket värre saker som kan hända, saker som är viktigt på riktigt!

Jag har också tagit fasta på hur viktigt det är att jag tar hand om mig själv. Min äldsta dotter har ibland gråtit och sagt ”Mamma, jag vill aldrig att du ska döööö!!!”. Det första jag vill säga är såklart ”älskling, jag kommer såklart inte att dö!”. Men jag vet, och hon vet, att det kan hända. Jag kan faktiskt dö idag. Det jag säger till henne är ”älskling, vi ska alla dö en dag, men jag gör allt jag kan för att jag ska leva tills jag blir riktigt, riktigt gammal.”

Jag vet att livet är orättvist och att även den mest hälsosamma människan kan dö i förtid. Olyckor händer, sjukdomar drabbar ibland utan minsta logik. Men faktum är att många allvarliga sjukdomar beror på vår livsstil och det finns saker jag kan göra för att minimera risken att dö i förtid. Få mycket vardagsmotion, träna varierat med kondition och styrka, äta närings- och fiberrik mat, omge mig med människor som får mig att må bra, sova och vila tillräckligt, undvika långvarig stress, meditera, vara ute i naturen, tänka positivt, skratta mycket och vara tacksam.

Tack för att du läste!! Ta hand om dig och hylla livet genom att göra allt du kan för att bli riktigt, riktigt gammal!❤️

När jag insåg att jag var introvert fick jag nästan lite panik. Jag såg framför mig en person som stod helt själv i ett hörn på en fest, som tittade mer i golvet, inte mötte en blick och inte sa ett ord till nån på hela kvällen. En sån person ville inte jag vara!!

Under åren har jag lärt mig att introvert inte nödvändigtvis behöver betyda osocial. Att vara introvert eller extrovert handlar snarare om hur du samlar energi. Den extroverte får energi av att umgås med andra människor, medan den introverte samlar energi i ensamhet. Och ja! Den beskrivningen stämmer oerhört bra in på mig.

Är jag osocial? Nej! Jag tycker om att umgås med människor. Jag kan prata med främlingar. Jag kanske inte är den absoluta mittpunkten i ett socialt sammanhang, men jag står definitivt inte gömd i ett hörn och tittar ner i golvet.

Men jag älskar att vara hemma, där jag fyller på med energi. Ibland får jag lite tvinga iväg mig själv på sociala sammanhang, för jag vet att jag kommer att ha väldigt roligt även om min första känsla är att jag hellre vill vara hemma. För ingen människa är en ö. Vi behöver interagera med andra, vi behöver prata, skratta med andra, hjälpas åt med problem.

Att åka iväg en helg och bo i en stuga tillsammans med fem andra människor betyder att jag har folk omkring mig dygnet runt. Det tömmer mig på energi och jag blir extremt trött dagarna efteråt.

Men det är värt det! Jag behöver dock tänka på att vara extra snäll mot mig själv efteråt. Att se till att jag får mer tid med mig själv. Sova lite mer, yoga lite mer, kanske ta en extra promenad i ensamhet. Ladda upp energin igen och göra mig redo för att ge av mig själv till de människor som betyder mest för mig.

Vilken person är du? Den som samlar energi tillsammans med andra eller i ditt eget sällskap? ❤️

Min helg började redan i torsdags eftermiddag när jag och fem tjejkompisar åkte upp till Kittelfjäll. Vi gör det varje år, och det är en helg fylld med skratt, prat, vin, dans, mat, skidåkning och kärlek. 💖

Vi kom upp till ett stormigt Kittelfjäll sent på torsdagskväll och packade in allt i stugan. Myste en stund och gick och la oss i hyfsad tid för att kunna åka slalom på fredagen.

Det var blåsigt på fredagen, men det var åkbart i backarna. Så jädrans härligt att vara ute hela dagen!! Det var lite klibbsnö så benen fick jobba rätt bra. 👍 Vi gick såklart på After Ski och sen blev det middag, dusch och upp till Hotellet igen på kvällen.

På lördagen sov vi länge! Det blåste så mycket att liftarna var stängda. Trist såklart, men vi tog en promenad i blåsten för att komma ut och få lite frisk luft i alla fall. Magisk After Ski, god middag och en sen kväll på hotellet följdes av ytterligare sovmorgon, långpromenad och hemfärd.

Alltså, jag älskar min familj och mina barn. De är mitt livs kärlek! Men fasen vad skönt det är ändå att ibland få slippa vara Mamma Karin! Att ibland bara vara Karin. Utan ansvar. Bara tänka på mig själv. Sova när jag vill, chilla, vara ute sent, ta dagen som den kommer. Jag vill aldrig i livet att alla dagar ska se ut så, men nån gång då och då är det underbart!

Jag är trött efter helgen, men åh så lycklig! Mina fysiska batterier är ganska urladdade, men mina känslobatterier är på stort plus! Att få hänga med mina fina vänner, där man kan prata om allt, dansa tills kläderna är blöta av svett, skratta tills tårarna rinner.. det är magi för själen! ❤️