Fan alltså! Igår var det en riktigt pissig eftermiddag hemma. Det började med att jag hämtade Emma på dagis och hon blev så förbannad för att jag hämtade henne med bilen. Bilen är (tyvärr) det transportsätt jag alltsom oftast använder för att hämta mina barn på skola och dagis eftersom det är mest effektivt tidsmässigt. Emma tycker om att bli hämtad med vagn eller cykel, men igår fanns det inte tid för det. Såååå.. hon grät, spottade och fräste i många långa minutrar innan vi tillslut kunde packa in oss i bilen och åka hem. Resten av kvällen var det en massa störiga grejer med barnen. Du vet säkert – kläder som slängs på golvet, barn som är suuuuuuperhungriga innan middag och bara mååååååste ha en majskaka för att överleva… och sen knappt rör maten när middagen serveras, barn som stänger av öronen så man måste upprepa samma fråga femton gånger, barn som vägrar gå och kissa innan läggning… ja såna små störiga moment. Oftast en helt vanlig dag i barnfamiljelivet, och oftast kan jag ta det med någorlunda ro, men igår byggdes irritationen sakta men säkert upp. Droppen var när Tilde körde en riktigt dryg tonårsattityd när det var dags att göra läxan. Bägaren rann över och jag kände att jag inte orkade mer! Kokade inombords men lyckades hålla mig från total meltdown. Vi var dock inte vänner när hon väl kom isäng.
Yogade och lugnade ner mig lite. Djupandades i många minuter och lugnade ner mig lite till. Sov och vaknade ännu lite lugnare. Körde ett löppass tidigt imorse och kände att Vafan håller jag på med??? Hur kan jag tillåta att jag och mitt älskade barn skils åt inför natten som ovänner?? Jag ringde till Tilde direkt när jag kom till jobbet och pratade. Vi sa hej då som vänner, och kanske kan vi få en bättre kväll ikväll. Eller så inte? Men då hoppas jag att jag kan kliva av mina höga hästar och ta tag i samtalet innan läggning. För innerst inne vet jag ju att jag aldrig vill skiljas från mina älskade som ovänner. ❤️
Run A Rainy Day 