Idag är det exakt 5 år sen min storebror dog. Han var 43 år gammal och fick ett plötsligt hjärtstopp. Inom några minuter var han utom räddning trots att flera personer runt omkring honom verkligen försökte.
Jag glömmer aldrig samtalet från hans fru den morgonen. Chocken, hur svårt det var att ta in att min älskade bror inte längre fanns i livet. Jag och Magnus åkte hem till mina föräldrar och berättade. Ännu ett samtal som jag aldrig kommer att glömma! Hur berättar man för sin mamma och pappa att de kommer att måsta begrava sin son??
Nu när jag fått lite distans kan jag inte förstå hur vi tog oss igenom den första tiden. Jag grät varje dag under det första året. Vissa dagar riktig hulk-gråt, andra dagar en liten tår som försiktigt rann ner längs kinden. Alla dessa tillfällen som skulle gås igenom, dessa tillfällen när han borde varit där men inte var det. Valborg, hans födelsedag, semester, dagen när min yngsta dotter föddes, min 40-årsdag, julafton. Jag grät, jag var så ledsen, jag var förbannad, jag tyckte att livet var så in i helvete orättvist! Varför, varför, skulle min bror dö? Han var snäll, trygg, en fin, god människa. Han hade så många som tyckte om honom, som behövde honom i sina liv.
När ett år hade passerat tyckte jag att sorgen och ilskan lättade lite. Jag grät inte längre varje dag. Kanske för att det faktiskt finns en sanning i ”sorgeåret”, eller kanske för att gravid- och amningshormonerna gick ur kroppen då. Sorgen och ilskan hade jag varit beredd på, men min egen dödsångest överraskade mig totalt!
Jag hade inte riktigt tänkt på mig själv och döden på allvar innan. Men nu blev det så oerhört påtagligt att det kan hända – när som helst! Jag låg och lyssnade på mitt eget hjärta, livrädd för att det skulle visa tecken på att något inte var som det skulle. Jag lärde min äldsta dotter hur hon skulle ringa till mormor – om jag en morgon inte skulle vakna, eller om jag plötsligt skulle falla ihop när det bara var jag och barnen hemma. Jag grät, för jag ville inte dö! Jag ville (vill!) se mina barn växa upp, finnas där för dem genom livets svårigheter och glädjeämnen! Dödsångesten har idag mattats, men jag är fortfarande rädd då och då, lite mer försiktig, ser faror i sånt som jag tidigare inte reflekterat över. Och jag undviker fortfarande gärna att lyssna på mitt hjärta. Alltså inte metaforiskt utan rent bokstavligt. Jag är rädd för att det ska stanna.
Okej, nu har jag pratat om allt det hemska. Jag är en positivt lagd människa och jag försöker alltid se ljuspunkterna med allt som händer. Kan en närståendes alltför tidiga dödsfall innebära något positivt? Ja det kan det! Inte så mycket positivt att det någonsin kommer att uppväga döden såklart, men jag tänker att för att döden inte ska vara helt förgäves är jag skyldig att se något gott i det också.
Jag har lärt mig att se det vackra i, att glädjas åt, det lilla. Jag är tacksam över så många saker idag som jag inte tidigare tänkt särskilt mycket på. Jag väljer oerhört noga idag vad som är värt att lägga energi på. En förkylning, en regnig dag, att jeansen känns för trånga, en arg kund som skriker åt mig i telefonen.. Det gjorde mig tidigare irriterad och arg, idag lägger jag ingen energi på det för det är sånt som går över. Det finns så mycket värre saker som kan hända, saker som är viktigt på riktigt!
Jag har också tagit fasta på hur viktigt det är att jag tar hand om mig själv. Min äldsta dotter har ibland gråtit och sagt ”Mamma, jag vill aldrig att du ska döööö!!!”. Det första jag vill säga är såklart ”älskling, jag kommer såklart inte att dö!”. Men jag vet, och hon vet, att det kan hända. Jag kan faktiskt dö idag. Det jag säger till henne är ”älskling, vi ska alla dö en dag, men jag gör allt jag kan för att jag ska leva tills jag blir riktigt, riktigt gammal.”
Jag vet att livet är orättvist och att även den mest hälsosamma människan kan dö i förtid. Olyckor händer, sjukdomar drabbar ibland utan minsta logik. Men faktum är att många allvarliga sjukdomar beror på vår livsstil och det finns saker jag kan göra för att minimera risken att dö i förtid. Få mycket vardagsmotion, träna varierat med kondition och styrka, äta närings- och fiberrik mat, omge mig med människor som får mig att må bra, sova och vila tillräckligt, undvika långvarig stress, meditera, vara ute i naturen, tänka positivt, skratta mycket och vara tacksam.
Tack för att du läste!! Ta hand om dig och hylla livet genom att göra allt du kan för att bli riktigt, riktigt gammal!❤️
Run A Rainy Day 