Om lite mindre än 1 år ska jag springa en halvmara, dvs 21.097,5 m. Har jag gjort det förut? Japp! För ett år sedan sprang jag samma lopp. Så jag vet att jag kan, men eftersom jag inte hade tränat smart drog jag på mig ordentligt med inflammationer i båda hälsenorna och jag även om jag tog mig runt banan och in i mål kände jag mig lite… besviken. Jag vet att jag har mer att ge om jag får träna som jag vill och kan. Den här gången ska jag göra det smart! Min träning inför loppet har redan börjat – mer än ett år i förväg. Även om jag känner mig som… 30… påminner mig kroppen då och då om att jag faktiskt passerade 40 för några år sedan, och den börjar behöva träning på annat sätt.
Äh hörrni, vi tar det från början. När jag hade jag mycket träning och rörelse i mitt liv, jag spelade fotboll, volleyboll och badminton. När jag började gymnasiet blev det mer intressant med fester och vara ute på stan med kompisar så jag la ner all bollsport och slutade i princip helt med träning. Nån gång i mitten av 90-talet tyckte jag att jag var helt ur form och trivdes inte alls med mig själv. Då hittade jag Aerobics och Step-up och fastnade verkligen för den formen av träning, alltså gruppträning, och det höll i sig i många många år. BodyPump, Spinning, Core, BodyBalance, Yoga, Indoor Walking, CX, Funktional Moves, Total Training, Cirkelgympa… jag har provat allt och älskat det! Gruppträning är så grymt härligt eftersom det är någon annan, alltså instruktören, som berättar för dig exakt vad du ska göra. Du träffar även en massa härliga människor, som förhoppningsvis peppar och/eller utmanar dig. Jag gillade det så mycket att jag utbildade mig till instruktör i lite olika gruppträningsformer. Älskade det också! Att få förmedla träningsglädje, se hur deltagarna pushar och utmanar sig, få skapa träningspass, välja min musik, snicksnacka före och efter passen… ja, många gånger var det magiskt. Hade någon sagt till mig vid den här tiden att jag skulle springa ett halvmaraton hade jag skrattat och bara… No way!!
MEN, så en dag kände jag att…. jag gör samma sak hela tiden, och gör man samma sak får man samma sak. Alltså, att år efter år göra samma sak skapar ingen utveckling. Och det behöver inte alls vara fel. Det hade inte varit fel för mig under de 10 år som jag varit instruktör, men nu var det inte längre rätt för mig. Jag ville göra något annorlunda, jag ville se en utveckling, jag ville utmana mig själv att följa en progression i ett träningsprogram. Många kan säkert kombinera sin instruktörsroll med ”egen” träning, men i mitt liv som arbetande småbarnsmamma fanns inte den tiden, så jag fick göra ett val. Det blev att sluta (pausa?) som instruktör och påbörja träning helt på egen hand. När jag slutade som instruktör i januari 2017 hade jag som mål att springa Tavelsjö Halvmaraton i mitten av augusti. Jag var sjukt peppad på att börja träna enligt det program som jag hade fastnat för och körde igång med 3 löppass/vecka… i 5 veckor. Sen sa höger hälsena STOPP!!! Aaahhh! Jag VISSTE ju det, egentligen så visste jag så mycket bättre än att gå från 0-100, men ändå så gjorde jag det misstag som typ 100% av alla som börjar träna gör nån gång i livet! Jag var såklart tvungen att vila från löpningen ett par veckor och träna annat ett tag, och påbörja rehabträning för hälsenan. Det blev absolut bättre, men även andra hälsenan började smärta och jag kunde aldrig riktigt springa längre sträckor smärtfri efter det. Jag la om min plan och reviderade mina mål för loppet (från att springa på 2 timmar, till att överhuvudtaget ta mig runt) efter en check hos sjukgymnast, och fortsatte träna så mycket mina hälsenor tillät.
När jag gick i mål på 2 timmar och 13 minuter 2017 kände jag mig så stolt över mig själv, och jag hade haft ett så enormt fint lopp. Jag hade ingen press att klara en viss tid, vädret var fantastiskt, det var mycket folk ute och hejade längs banan, och jag var så glad att jag hade tagit genomfört loppet. Jag hade känt av mina hälsenor hela vägen, men det var inte dem som höll tillbaka mig under själva loppet. Däremot kände jag att jag hade kunnat göra ett så mycket bättre lopp tidsmässigt om jag hade fått genomföra den träning som jag hade planerat för i början.
SÅ, nu…nu är det ungefär ett år kvar till nästa chans. Mina hälsenor har fått vila, omtanke och kärlek, och den här gången ska jag göra det rätt. Den här gången vill jag vara skadefri och i mitt livs löparform. Målet: att springa under 2 timmar, och förhoppningsvis ha en lika härlig (och trött! :-)) känsla som vid senaste målgången. ❤
Run A Rainy Day 